Pianot tillbaka på Borrby Bio efter 100 år

Stumfilmspianot är tillbaka på Borrby Bio. Dess resa dit är lika fylld av drama som en rafflande film. Och Ingen kan berätta mer om pianots irrfärder än bioföreningens Doris Olsson. Pianot har nämligen tillhört hennes släkt sedan slutet av 1800-talet.

Berättelsen börjar 1898 hos Doris farmor Ester Andersson, som då var 12 år. Ester växte upp hos sin morbror Mårten Andersson och hans hustru Elsa på deras gård en bit söder om Löderups kyrka.

– Pianon fanns verkligen inte i var mans hem, inte på den tiden heller. Men Esters styvföräldrar tog uppenbarligen väl hand om henne och eftersom Ester var intresserad av musik bestämde de sig för att köpa ett piano från Ingeborg Löwegrens Piano-Magasin i Malmö åt henne, berättar Doris Olsson.

Med tåg och häst och vagn till gården
När det var dags för leverans lastades pianot på ett tåg i Malmö för vidare transport till Löderup, den närmaste järnvägsstationen på den tiden.

– Makarna Anderssons dräng Alfred hämtade pianot på stationen i Löderup och körde det med häst och vagn hem till gården. Nu hade min farmor sitt fina svarta och blanka piano.

1912 gifte sig Ester Andersson med charkuteristen August Lundström, Doris blivande farfar.

– Min farmor och farfar byggde ett hus på Kyhlsvägen 1 i Borrby, alldeles intill järnvägsstationen. Där drev de bland annat en köttaffär och i det nya hemmet fanns förstås också plats för pianot.

Borrby Bio startade på stumfilmens tid
1917 fick den expansiva orten Borrby sin biograf, en av de tidigaste i landet. På den fina bion visades den tidens filmer, som förstås var utan ljud. Alltså behövdes ett piano.

”Chaplins pojke” var Charlie Chaplins första långfilm. När den kom 1921 var den sannolikt också en av filmerna på Borrby Bios repertoar – till musik på Ester Lundströms stumfilmspiano. Bild: Nonstop Entertainment

– Farmor lånade helt enkelt ut sitt piano till biografen och där blev det kvar till 1924, när farmor och farfar flyttade både hem och köttaffär till Skillinge. Då fick pianot följa med och en ny epok i farmors musikliv tog vid.

– I Skillinge hade farmor flera musikintresserade bekanta. En av dem var Josefa Ekström som också spelade piano. De brukade träffas och turas om vid pianot. Det sägs att Josefas favoritstycke var ”Jungfruns bön”, medan farmor gärna spelade ”Svunnen lycka”.

1968 dog både farmor Ester och farfar August med några månaders mellanrum. Pianot ärvdes av Doris syster, men i samband med en flytt överlät hon det till hennes och Doris moster i Gårdstånga en bit norr om Lund. Mosterns man renoverade det nu ganska ålderstigna och flyttningsklena pianot med varsam hand.

Kusin med lång musikkarriär
Under tiden i Gårdstånga började även Doris kusin Hasse sin musikkarriär med att lära sig spela på farmorspianot. Hasse, som numera heter Gottlander i efternamn, är den ene av två medlemmar i duon Skånska visor.

– I samband med att morbrodern i Gårdstånga blev änkeman och skulle flytta till Eslöv ville han inte ta med sig pianot. Beskedet spreds inom släkten och min mor, Elsa Lundström, såg då till att det kom tillbaka till Borrby, men inte till hennes bostad på Kyhlsvägen 21, berättar Doris.

– Istället lovade vår son Fredrik att ta hand om det, men eftersom han inte hade plats för det i sin lägenhet magasinerade han det hos en kompis. Där har det nu stått några år tills vi gemensamt kom fram till att det har en bättre plats och att den finns på Borrby Bio.

Doris Olsson har spelat många gånger på farmors gamla piano och tycker att det fortfarande har en ton som passar bra i en biosalong.

Doris son har option på pianot
Så 100 år efter att det användes för att ackompanjera stumfilmerna i Borrby är pianot tillbaka där det under några år hörde hemma. Men även nu bara på lån. Fredrik har första tjing på att ta hand om det när han får plats med det – och känner att det även fysiskt ska återbördas till släkten igen.

– En dröm är förstås att vi skulle kunna ordna en stumfilmskväll på bion och låta pianot skapa den stämning som en gång hörde filmupplevelsen till. Vi får se, säger Doris Olsson och spelar en tidstypisk strof på pianot.